önskar så att jag kunde lägga 600 på ett bälte just nu, vilket jag inte kan, har nämligen ett mål att spara till. London över jul it is! ser fram emot det så mycket, kommer säkert bli superbra. dock så hade det ju verkligen inte suttit fel med ett dösnyggt skärp ....

En sorg.

Förekommer det att muskler går sönder? Att de gör så fruktansvärt ont att de till slut inte existerar längre? Det finns inga tårar längre, de tog slut för längesedan. Det enda som påminner mig om att de en gång fanns där är det ständiga svidandet av saltet i ögonvrån. Min kropp är tom. Ett enda tecken på att jag fortfarande lever är mitt krampande hjärta. En muskel som snart förtvinar. Jag vet inte hur lång tid som har passerat. Tidsuppfattningen är försvunnen. Kanske är det minuter, kanske timmar. Ingenting betyder någonting längre. Ingenting alls. Min kropp är svag, svagare än någonsin. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde han? Hur? Jag sluter mina ögon, ett försök till att få smärtan att försvinna. ”Jag vill inte leva längre. Låt detta ta slut, snälla.”, mumlar jag och spänner hela kroppen. Som en desperat gest för att vakna ur en mardröm.

-Fan.
Var allt jag kunde få fram. Chocken började infinna sig. Det var slut. Allt som vi har haft i alla dessa månader är över. All den kärlek vi delade, den är borta, putsväck. Och allt var mitt fel. Mitt fel, ingen annans. Jag kunde inte ens skylla på något, eller någon för den delen. Inte för att jag ville göra det heller, det här har jag bara mig själv att skylla, och fy helvete för det. Jag förstod inte hur jag kunde tro att jag kunde dölja något sådant så länge. Tillslut skulle det komma fram, och jag visste ju konsekvenserna. Varför slutade jag inte innan jag ens började? Ett snedsteg, ett misstag som upprepade sig om och om igen. Jag kommer aldrig få känna hennes varma kropp i min famn igen. Aldrig få höra hennes bubblande skratt, inte heller få se på henne och tänka att hon är min. Vårt sista möte vägrar lämna näthinnan. Hennes rödsprängda ögon, två blötlagda kinder fyllda med tårar och hennes hulkande röst som bad mig att lämna henne ifred. Hon kunde inte ens se mig i ögonen med hennes djupt blå ögon och säga det. Vetskapen om att jag har sårat henne så djupt får hela min kropp att skaka. Vad har jag gjort? Plötsligt känns det som om något brister inuti mig och tårarna börjar rinna.

En misstänksamhet och ett facebookmeddelande var allt som behövdes. Ett tjejnamn jag inte kände igen. Orden gjorde så otroligt ont. De var som knivar skrivna för att pressas rakt in i mitt hjärta, och inte räckte det, de skulle vridas om också. Hennes ord om hur mycket hon ville träffa honom igen trängde sig in i djupaste vrå och spred sin smärta. Han hade en annan, och det var inte en engångsföreteelse. Datumen då meddelande var skickade stannade kvar i huvudet. Alla de dagar då jag hade varit bortrest för att sedan möta honom efter veckor ifrån varandra, de dagar jag hade velat se honom som mest, suktat efter honom med hela kroppen. De nätterna hade han spenderat med en annan tjej. Kanske var det därför han var extra kärleksfull när vi väl möttes.
12 mars, min födelsedag, ett större och dyrare paket än vanligt, först nu förstod jag den djupare innebörden. 5 juni, studenten, en av mitt livs viktigaste dagar. Kunde han inte ens motstå frestelsen då? 10 juli, hemkommen från Grekland med en gyllenbrun bränna, glänsande ögon, ett skinande leende och en kropp som drogs till en lika lycklig pojkvän med öppna armar. Ännu mer falsk. Falsk, falsk och åter falsk. Gråten har övergått till ilska, men smärtan är fortfarande kvar, den är dock annorlunda nu än tidigare. Den är inte lika centrerad på ett specifikt ställe längre, den har mer övergått till en dimma som fyllt min kropp. En tjock dimma fylld med besvikelse, skam och sorg. Skammen kan jag inte ignorera och flera frågor passerar mina tankar, men bara en vägrar att lämna. Var jag inte tillräckligt? Otillräcklighet, något av det värsta jag visste. Var han verkligen tvungen?
Ilskan har dock övertaget i känslospelet. Hur jag än vrider och vänder på situationen, studerar varenda liten rörelse jag gjort eller ord jag sagt de senaste månaderna så kan jag inte förstå. Hur kan man? Hur i helvete kan man göra något sådant här?


Alla de gånger då jag hade legat ovetandes och lycklig bredvid, skrattat åt hans kittlande andedräkt i min nacke. Alla de gånger då han hade skrattat med mig, virat in sina fingrar i mitt utsläppta hår, hela den tiden hade han varit medveten om sina misstag utan att ens röra en min eller anspegla på minsta lilla. Hur är det ens möjligt? Var jag så otroligt kär att jag inte ens kunde märka någonting? Ingen tjejparfym på hans kläder som inte var min? Inget beteende som var annorlunda? Jag hade ingenting på honom. Noll, zero, zip, nada. Ingen jävla ting. Det är väl därför allt det här känns... så fruktansvärt mycket. Jag kunde inte se det komma, det bara kom som en stor våg fylld av chock som sköljde över mig, utan minsta förvarning.

Hans läppar och händer har rört överallt på min kropp, i varenda liten vrå. Alla dessa avtryck som vägrar att lämna min kropp. Kommer de någonsin att försvinna? Jag kan fortfarande känna hans doft på min tröja. En sorgsen värme sprider sig i kroppen. Aldrig kommer jag få ligga i hans famn igen och se in i de mörkgröna ögon jag en regnig höstdag för två år sedan föll pladask för. Inte heller kommer jag få se hans breda vita leende och kyssa hans stora läppar. Alla dessa tankar och smärta avbryts plötsligt när favoritlåten på radion spelas. Tonerna strömmar ut när Melissa Horn sjunger sorgset men harmoniskt: … Jag saknar dig mindre och mindre, jag har glömt dig en vacker dag...
Att glömma kommer jag aldrig att göra, men att smärtan och saknaden försvinner så småningom, det hoppas jag verkligen.

Av Klara Moberg 9A.

klara moberg @ we heart it, följ mig!

dör av skratt.

as always skulle det ju självklart stå i det förra inlägget, damn you autocorrect!

förlåt för att uppdateringen försvann, det kom lite saker i vägen. äntligen fredag, som jag har längtat!

från http://hanapee.com/blog/2012/11/04/knotiga-knan-i-vita-strumpbyzor/#respond

Min gode vän Yrsa skrev om bilden ovan för ett tag sen och menade att det finns jävligt mycket som smakar godare än hur det känns att vara smal. Jag är beredd att hålla med. Det här citatet har jag sett dyka upp på diverse tumblrbloggar och varje gång vill jag spy. Inte för att bli *skinny*, men för att det är så jävla proanorexia romantiskt. Jag hatar Kate Moss för att hon statementat detta, men det jag hatar mer är hela modell- och modebranchen som fått henne att tänka så här.

Och att hela västvärldens smalideal de senaste åren smittat av sig även på hela den här hipster-tumblrblogg-världen står nu klart. Allt annat vore kanske konstigt? Men någonstans hade jag väl ändå hoppats att de tumblr-bloggar som är fyllda med bildcitat om att ”love yourself” och textrader från Morrisey kanske också någonstans skulle reflektera över smalhetsen de bidrar till i större utsträckning.

För det är  i den här tumblrblogg-världen som så många unga tjejer idag identifierar sig i, kopierar inspirationsbilder ifrån, och skapar en slags drömvärld i sina inspirationsmappar såväl i datan som i pinterest, eller i sin egen tumblrblogg för den delen.

Jag vet ju hur det funkar, jag gör samma sak själv. Men jag är så olidligt trött på att matas med det här bilderna nu. Trött på självdestruktiviteten i viljan att uppnå det bilderna visar.

Bilder med smala knotiga knän som i vita strumpxyor gungar i nån gunga i ett hipsterfilter och snygga skor. Det är knotiga ryggar med utåtstående ryggrader där den långa fiskbensflätan snirklar sig nedför den uppenbart sjuka ryggen. Det är utåtstående nyckelben och höftknölar i vackert ljus. Och för inte tala om alla dessa nakna utstickande revben mot en vitbäddad säng.

Under bilderna står det sedan tydligt ”38902″ like’s som ett bevis på hur bilden lyckats förmedla något vackert och bra – något vi ska GILLA. Bilderna rebloggas, reprintas och sparas som ett sätt att sprida ordet om smalhetens vackerhet.

Jag skulle hyckla om jag sa hur jag vet hur det är att känna sig tjock, men jag vet hur det är att hata sin kropp och känna att den inte duger på flera sätt. Spinkigheten har visserligen alltid varit på ”min sida”, men också alltid varit just mitt problem. Det är det faktum att jag är smal som fått (och får) mig att må dåligt, undvika vissa kläder och många situationer. Ligga på vissa sätt på stranden eller inte ens gå till stranden. Och svettas i långkalsonger på sommarn.

Och så ser jag det här bilderna, alla likes, citatet ovan och känner bara; nä hörrni. Är det hur mycket vårt skelett, fettceller, organ, skinn och muskler väger som vi ska fokusera på under det här lilla livet vi har? Var det därför vi sattes till jorden? Nä, det är väl att tro för dåligt om oss själva va.