life by Klara.

Bloggen har stått ekande tom det senaste. Tidigare har jag allt bett om ursäkt för utebliven bloggning men det senaste så har den mentaliteten och inställningen ändras. Varför be om ursäkt för något jag valt att prioritera bort? Varför vara ledsen över att jag inte hann skriva ett inlägg här istället för att uppleva allt det jag gjort det senaste? För det är verkligen därför ett enstaka inlägg kommit upp här ibland. Skolan slutade, jag och världens bästa tjejer åkte till Kroatien (bästa veckan på väldigt länge) och sedan jag kommit hem har jag umgåtts med den kille som ger mig största tryggheten samt kärleken i världen. Tidigare hade jag valt att nämna hans namn och lägga upp bild direkt. Men det gör jag inte idag. Inte för att jag skäms eller inte vill visa honom, utan snarare tvärtom. Idag har jag inte det behovet av att visa alla er vem det är som får mig att gå upp på morgonen eller som får mig att skratta likt ingen annan. Om ni ändå, trots det, undrar , så kan jag säga som såhär: Jag är lycklig, lyckligare än någonsin, det är det enda som betyder något. 

 

Idag har jag gråtit massvis. Av lycka. Igår tog en av världens mäktigaste aktörer tummen ur och insåg att all kärlek är rätt kärlek. Igår beslutade USA att tillåta samkönade äktenskap i alla dess delstater och mitt hjärta blomstrar. Jag är så genuint lycklig samt lättad över att man tog detta steg och följde sin grundläggande värdering att "all men are created equal". Alla har rätt att älska vem man vill, oavsett etnicitet, kön eller religion. Äntligen är vi påväg, trots avskyvärdheter i världen finner man gång på gång hopp om att framtiden är ljusare än man tror. Jag tackar för det. 

Såhär gick jag runt idag då årets sista helvetesvecka tog slut. Kan inte ens beskriva känslan just nu. På lunchen åt Gabriella, Hedda och jag indisk mat och det var drömgott. Efter skolan, som slutade vid 13, tog jag en runda på stan som slutade med diverse påsar. Nu är jag påväg hem där träning i solskenet väntar. Livet är himla bra. 

I tisdags gjorde jag det mest sjuka och roliga någonsin, jag spelade mattrugby på Slaget om innerstan. Det var det absolut galnaste jag gjort och jag blev nästan rädd för hur taggad man var. Alla i laget skakade av adrenalin och det kändes som varenda fiber i hela kroppen var på språng. Jag har aldrig någonsin känt så mycket känslor på en gång, man var överklycklig, söndertaggad och så fruktansvärt ilsken att man kunde döda. Ska jag vara ärlig så blev jag nästan rädd för mig själv. Det kändes som att min överlevnadsinstinkt slog på och vinnarskallen var värre än någonsin. Resultatet? Vi kom två och jag har numera blåmärken och svullnader över hela kroppen. Det må se ut som jag blivit misshandlad men fy helvete vad roligt det var. 

 

Så varför blev det just mattrugby istället för fotboll som det varit i alla år? Ingen aning om jag ska vara ärlig, men ledningen kände väl att det var dags för något nytt. Efter att ha varit i Lund och sett deras Super Bowl bestämde de sig för att ändra grenen. Jag tycker att det var ett otroligt bra val då detta var en sport för publiken utan dess like. Dock så måste de reglera reglerna till nästa år. Att en bryter revbenet och den andra näsan är inte acceptabelt. 

 

 

Började landhockeyåret med en helg i Tyskland, som var fantastisk. Fick lära mig landhockey på ett helt annat sätt än tidigare....

... Som senare följdes upp av mina första officiella matcher med landslaget i Mason Cup i Köpenhamn. Spelade bättre än någonsin, vilket kändes så galet bra. Hade verkligen en grym helg.

 

 

Sedan var det dags för Turkiet och Ankarra där Europacupen väntade. Trots att det inte riktigt gick som vi hade tänkt hade jag en fantastisk resa ändå. Insåg på riktigt att jag verkligen spelar i världens bästa lag. 

 

 

Säsongen avslutades med SM, som blev storslam. Jag spelade bättre än någonsin tidigare, laget spelade bättre än någonsin och det hela slutade med totaltförnedring i båda finalerna.7-1 och 5-0 blev resultatet och jag gjorde fler mål och assists än någonsin. Som belöning för vårt slit får vi äran att representera Sverige i Europacupen nästa år igen, ser redan fram emot det. Som grädde på moset är det EM i Turkiet med landslaget som väntar i januari, ska göra allt i min makt för att ta en plats i truppen. All in.

 

I tider som dessa vet jag att alla nior står inför sitt livs, hittils, största val. Vart ska man ta vägen när man lämnar grundskolan, sin trygghet, bakom sig? För mig var valet enkelt, redan när jag klev in på Rudebecks första gången visste jag att det var där jag skulle gå. Det går inte en dag då jag ångrar mitt val. Så mycket jag har lärt mig, så många fantastiska människor och framförallt, så otroligt roligt jag har haft det de senaste två åren. Funderar ni på Sigrid Rudebecks tycker jag definitivt att ni skall följa ert hjärta, det finns ingen skola som denna.

 

Filmen är från 30e april i år, dvs Valborg och skolans årliga kulturdag. Dagen innehåller diverse aktiviteter där bland annat alla musikelever har konsert, något som är min absoluta höjdpunkt. Dessa elever är så fantastiskt begåvade att jag i princip sitter och ryser genom hela. Jag slutar aldrig att förundras, hur tusan kunde dessa människor bli så otroligt begåvade och jag inte fick en gnutta? 

Vill gärna få använda sandaler och ha sådär brunbrända ben igen, är alldeles för blek nowadays. 

 

Nästa gång är det vi som är treor, hur sjukt är inte det? Känns som om jag precis började gymnasiet om jag skall vara helt ärlig. Icke sa nicke.... om lite drygt en månad ringer klockorna i Hagakyrkan och vi får återigen sommarlov. Vad tusan hände med tvåan? Om någon vet så får man gärna höra av sig ASAP.