dagen bjöd på en syslöjdslektion för första gången på 3 år , sista träningen för veckan och massa skratt. känns så himla skönt att få ihåg rutinen igen. längtar så otroligt till helgen då jag får se min efterlängtade pojk. låt det bli helg, NU!
idag är det den näst sista dagen på sommarlovet , helt galet. 68 (69) dagar har gått och det har DEFINITIVT varit det bästa lovet hittills! En resumé om vad jag har gjort kommer upp i veckan , håll ut!
för ett år sedan fick jag mitt hjärta krossat för första gången. jag blev sådär otroligt kär. inte kär på något bra sätt, utan på ett sådant sätt där man är arg och ledsen samtidigt som man är glad och rusig, hur det nu går ihop vet jag inte riktigt, men så var och kändes det. mest av allt ville jag vara med honom, och när han ringde på kvällarna kände jag mig, precis som han antagligen ville , som den mest speciella flickan i världen. samtalen övergick från minuter till timmar och tillslut låg jag där i soluppgången klarvaken med en telefon mot örat och ett hjärta som bultade så hårt i bröstkorgen att det kändes som att revbenen skulle knäckas. juni blev till juli för att sedan övergå till augusti , och det var då det hände. jag bara låg och stirrade på telefonskärmen, väntade på att han skulle ringa och förklara. hur mycket jag än hoppades och ville så var det inte hans namn som dök upp på skärmen när telefonen ringde. månaderna gick och sommar blev till höst. ibland fick jag ett "hej" från honom på facebook, varje gång han skrev började mitt hjärta beatboxa något ofantligt. hjärtslagen blev osammanhängande och tårarna ville inget annat än att tränga sig igenom, och det sved. det sved något otroligt, både från ett läkande hjärta som blev uppslitet igen och tårarna som kämpade förgäves för att kunna tränga sig förbi. varje gång jag fick ett "hej", såg jag att han skrev något mer, något som sedan suddades ut igen och aldrig skickades. frustrationen var total. höst blev till vinter. vi det här laget hade vi setts två gånger. två gånger som var så chockerande. chockerande att han dykt upp just där vid det tillfället, och chockerande att jag fortfarande kände som jag gjorde. en vinternatt över skype fick jag tillslut min förklaring. en förklaring som avslutades med meningen "jag ringer dig imorgon." trots att jag visste att han inte skulle ringa, så kunde jag inte förmå mig själv att ignorera den känslan jag hade i kroppen och det gnutta hopp som fanns. trots all den smärta han hade orsakat mig, var det något med honom som gjorde att det inte spelade någon roll hur han hade behandlat mig, för det fanns alltid något som gjorde att jag kom tillbaks, något som jag inte kunde kontrollera. brytpunkten kom i februari. jakob fanns helt plötsligt i mitt liv och det förflutna var inte relevant längre. tillslut bröts allting, han fanns inte längre i min vänlista på facebook och var nästan utsuddad i mitt liv. och det bästa av allt, han spelade ingen roll längre. jag hade hittat någon som fick mig att glömma allt för en stund, någon som gav mig så otroligt mycket glädje och kärlek.
och nu står jag här ett år senare , ett år fyllt av ånger, svek, tårar, kärlek,bekännelse och starkhet. jag står tillsammans med personer som älskar mig, ett förhållande på sex månader som är bland det bästa som hänt mig och ett liv som jag älskar och lever. jag tror på att allt händer av en anledning, trots att det har tagit på krafterna och gjort så ont, så har det varit lärorikt. och det här med starkhet är nog något av det tydligaste som har visat sig. för starkare efter det här året, det har jag verkligen blivit. för ni vet väl vad man säger? "the heart is a muscle , and what do muscles do when they're torn? they grow back stronger." med den meningen avslutar jag det här inlägget, ett inlägg fullproppat med känslor. och för er som befinner er i den situationen jag befann mig i, det blir bättre med tiden, det lovar jag er.
direkt efter träningen mötte jag upp Jakob och hans kompisar för lite häng, fick även se en underbar solnedgång över vattnet. nu blir det mat, sedan filmmys med världens bästa pojkvän, klagar inte det minsta.
- när jag sover tror folk att jag har demoner i kroppen haha, jag slänger med huvudet fram och tillbaks, ligger och sprattlar och pratar ett påhittat språk, normal? - njae, inte direkt.
- när jag var 12 år kom jag med i Sveriges smartaste barn, dock så kom jag bara vidare till Stockholm där man svarade på frågor för att sedan fortsätta för att försöka vara med i programmet. när folk frågar skryter jag dock om att jag varit med, låter mycket häftigare, haha!
- jag hatar godsaker som alla andra gillar. typ chokladbollar och jordgubbsglass, det är så galet äckligt! speciellt chokladbollar, bara växer i munnen! bläeh! men man kan väl inte gilla allt?
- den här är inte om mig men min familj . vi har en tjock tv..... yes you saw completely correct. så otroligt pinsamt att jag vill sjunka ner genom marken. hur kul är det att kolla på gamla plåtburken en fredagskväll? eller förklara för nya kompisen att mina föräldrar inte snappat upp att det är 2012 och inte stenåldern... jesus. dock så ska vi köpa en ny nu (kan inte beskriva hur glad och tacksam jag är!)
sådärja, blir lite mer personlig, inte alls mycket. men nu är det lite annat än vad jag gör på dagarna och vad jag har på mig, ska jag fortsätta med lite annorlunda inlägg eller fortsätta på det gamla? it's up to you.
det belgiska landslaget i akrobatik var på besök och vi köttade på som tusan, allt var i sin ordning med andra ord. om jag ska sammanfatta lägret med tre ord? - blod, svett och tårar. klassiskt men ack så sant.
5 dagars träningsläger med bästa tjejerna i ett av europas vackraste länder. åååååh detta kommer bli så bra! jag hoppas verkligen att det finns internet på hotellet, annars får ni stå ut utan uppdatering i veckan. puss så länge!
jag trodde verkligen inte att jag skulle hinna med min årliga trip till hönö den här sommaren. schemat har varit fullspäckat och tiden har inte passat. äntligen får jag komma ifrån stan ett tag och träffa Elin. för oss väntar pizzakäk,bad och prat i evigheter, precis vad jag behöver!
läsare, vart har ni och era kommentarer tagit vägen? inte en enda kommentar postad på 1 månad. det kan låta riktigt tjatigt men det är inte ALLS lika kul att blogga när man inte får några kommentarer. är det något speciellt ni vill att jag ska blogga om? isåfall får ni GÄRNA komma med tips för jag har hamnat i en bloggtorka, nästan lika torr som sahara alltså. så snälla, ifall ni har något som ni vill se mer av på min blogg, K O M M E N T E R A !
