Bloggen har stått ekande tom det senaste. Tidigare har jag allt bett om ursäkt för utebliven bloggning men det senaste så har den mentaliteten och inställningen ändras. Varför be om ursäkt för något jag valt att prioritera bort? Varför vara ledsen över att jag inte hann skriva ett inlägg här istället för att uppleva allt det jag gjort det senaste? För det är verkligen därför ett enstaka inlägg kommit upp här ibland. Skolan slutade, jag och världens bästa tjejer åkte till Kroatien (bästa veckan på väldigt länge) och sedan jag kommit hem har jag umgåtts med den kille som ger mig största tryggheten samt kärleken i världen. Tidigare hade jag valt att nämna hans namn och lägga upp bild direkt. Men det gör jag inte idag. Inte för att jag skäms eller inte vill visa honom, utan snarare tvärtom. Idag har jag inte det behovet av att visa alla er vem det är som får mig att gå upp på morgonen eller som får mig att skratta likt ingen annan. Om ni ändå, trots det, undrar , så kan jag säga som såhär: Jag är lycklig, lyckligare än någonsin, det är det enda som betyder något. 

 

Idag har jag gråtit massvis. Av lycka. Igår tog en av världens mäktigaste aktörer tummen ur och insåg att all kärlek är rätt kärlek. Igår beslutade USA att tillåta samkönade äktenskap i alla dess delstater och mitt hjärta blomstrar. Jag är så genuint lycklig samt lättad över att man tog detta steg och följde sin grundläggande värdering att "all men are created equal". Alla har rätt att älska vem man vill, oavsett etnicitet, kön eller religion. Äntligen är vi påväg, trots avskyvärdheter i världen finner man gång på gång hopp om att framtiden är ljusare än man tror. Jag tackar för det. 

Såhär gick jag runt idag då årets sista helvetesvecka tog slut. Kan inte ens beskriva känslan just nu. På lunchen åt Gabriella, Hedda och jag indisk mat och det var drömgott. Efter skolan, som slutade vid 13, tog jag en runda på stan som slutade med diverse påsar. Nu är jag påväg hem där träning i solskenet väntar. Livet är himla bra.