life by Klara.

vi ses i lille nästa gång! vi mellanlandar i Bryssel först, sedan väntar Frankrike! är både nervös och jätteglad, känns sådär att prata franska konstant.... call time var 04:45 idag, har ju nästan piggnat till. sova på planet it is!

vaknade hos Jakob för en stund sedan. snart blir det semlamys (hur fasen säger man?) med hans familj , efter det lite gaming (vi har fastnat totalt för halo) och efter det åker jag till clarion post hotel för brunch med familjen. kommer säkert bli hur bra som helst!

sen har jag sportlov , herregud vad jag längtar. varenda dag är uppbokad och på onsdag drar jag till lille i frankrike, kommer blir mer än bra. tidigare idag gjorde jag mitt sista nationella i svenska , jag och rebecka firade med sallad på stan. helt ok.

80 cm runt bysten, 60 cm i midjemått och 90 cm runt höfterna, det är de vanligaste måtten som står skrivna bredvid de poserande supermodellernas portfolio på deras modellagenturers hemsidor idag. 80, 60, 90, ett par nästintill obefintliga och omöjliga siffror kan man tycka. Ett par mått som ett ofantligt antal tjejer strävar efter. Något som får allt fler ungdomstjejer runt om i världen att räkna kalorier och ta ännu fler och hårdare pass på gymmet, något som gör dem nästintill ortorektiska*. All denna hets bara för strävan efter ”drömkroppen” för att sedan få placeras in i ”idealfacket”. Ett fack där tjejer trängs med sitt smala midjemått, deras glapp mellan låren och sina synliga nyckelben. Ett ideal som skapades av modebranschen på 60-talet när Twiggy slog igenom med sin nästintill pojkaktiga och taniga kropp. Detta kroppsideal för modeller är fortfarande otroligt aktuellt idag, nästan 50 år senare. 10 år tidigare visade kvinnor stolt upp sina kurvor, en av dem var Marilyn Monroe, utsedd till en av världens vackraste kvinnor, någonsin. En kvinna stoltare än någon annan över sin kropp och former.

Allt modeinfluerat domineras idag av pinnsmala tjejer som poserar på långa bambiben med perfekt hy och skinande hår. Vi ser dem överallt, och vi påverkas något otroligt. Och inte ska vi glömma dagen-D för alla tjejer runt om i världen. Den 25 december, dagen då de största skönheterna i världen vandrar ned för podiet likt gudinnor, solbrända och klädda i de mest exklusiva underkläderna. En tid på året då de stolt visar upp sina nästintill ”perfekta” avklädda kroppar för hela världens befolkning. Vältränade, vackra och fullkomligt  ögonbländande. Självklart talar jag om den årliga Victoria’s Secret Fashionshow. En enda föreställning, ett få par timmar som får oss tjejer att börja träna ännu mer, äta ännu nyttigare och tänka ännu mer på vår kost. Men vem gör vi allt det här för egentligen? Och varför gör vi det? Gör vi det för bekräftelse? Eller för att vi är rädda att för att stå ut i mängden? För mig är det en blandning av de frågor jag nyss ställde. Jag tror att vi gör det för att visa att vi är kapabla till att göra det, och vi gör det för att vi har inbillat oss att det är så vi ska se ut. Bilder på smala och vältränade tjejer cirkulerar på internet likt virus, de finns precis överallt, och det är i mängder. Det är väl rätt uppenbart att det är så man ska se ut? Det är ju det enda som visas. Eller?

Jag har absolut ingenting emot Victoria’s Secret, snarare tvärtom. För mig är underklädesjätten och dess modeller ”bra” propaganda. Åtminstone till en viss del. Dessa tjejer svälter sig inte utan tränar sig till sina slanka ben, platta mage och trimmade armar. Något som jag tycker att de resterande i modebranschen borde snappa upp. Att man uppmuntrar vältränade och friska kroppar istället för de undernärda och nästintill skelettliknande som de envisas med att endast visa på catwalken idag.

Sedan så får inte glömma bort de personer som är naturligt smala, några som vi anser ha ”drömkroppen”. De personer som faktiskt vill ha kurvor mer än något annat. 

Vi ser alla olika ut och vi alla har olika fysiska förutsättningar. Utifrån detta borde vi skapa en hälsosam värld, utan enorma kriterier på hur man SKA se ut. Hur man vill och ser ut borde enbart bero på individen, inte någon modereklam som påverkat en. Idealet borde inte skapas av andra, högre uppsatta människor, människor med en otrolig makt och påverkan. Vi borde istället fokusera på att göra allt för att förhindra att allt fler unga själar stupar i anorexia, en sjukdom som blir allt vanligare bland ungdomstjejer. En sjukdom som kryper sig allt längre ned i åldrarna och berövar barndomar. För en friare och sundare kropp, utan alla dess kriterier och hets.

Av Klara Moberg 9a.

*Ortorexi betecknar en fixering vid en "hälsosam" livsstil, präglad av tex överdriven träning och nyttigt ätande. Ortorexi har likheter med och överlappar till viss del med ätstörningarna, framför allt Anorexia nervosa, men är mera att betrakta som ett överdrivet uttryck för rådande samhälleliga trender och värderingar. En ortorektikers mål är att vara den ultimata hälsosamma människan. ”När det sunda går till överdrift”.

denna text skrev jag för lite mindre än månad sen. uppgiften var att skriva en krönika, och jag valde ett ämne som ligger mig nära hjärtat. ett ämne som både upprör och inspirerar mig. hur mycket jag än kommer vrida och vända på alla frågor som kretsar runt detta ämne så kommer jag nog alltid ha väldigt få svar.  

don't worry, be happy. you're unique, fuck what other says. 

önskar så att jag kunde lägga 600 på ett bälte just nu, vilket jag inte kan, har nämligen ett mål att spara till. London över jul it is! ser fram emot det så mycket, kommer säkert bli superbra. dock så hade det ju verkligen inte suttit fel med ett dösnyggt skärp ....

En sorg.

Förekommer det att muskler går sönder? Att de gör så fruktansvärt ont att de till slut inte existerar längre? Det finns inga tårar längre, de tog slut för längesedan. Det enda som påminner mig om att de en gång fanns där är det ständiga svidandet av saltet i ögonvrån. Min kropp är tom. Ett enda tecken på att jag fortfarande lever är mitt krampande hjärta. En muskel som snart förtvinar. Jag vet inte hur lång tid som har passerat. Tidsuppfattningen är försvunnen. Kanske är det minuter, kanske timmar. Ingenting betyder någonting längre. Ingenting alls. Min kropp är svag, svagare än någonsin. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde han? Hur? Jag sluter mina ögon, ett försök till att få smärtan att försvinna. ”Jag vill inte leva längre. Låt detta ta slut, snälla.”, mumlar jag och spänner hela kroppen. Som en desperat gest för att vakna ur en mardröm.

-Fan.
Var allt jag kunde få fram. Chocken började infinna sig. Det var slut. Allt som vi har haft i alla dessa månader är över. All den kärlek vi delade, den är borta, putsväck. Och allt var mitt fel. Mitt fel, ingen annans. Jag kunde inte ens skylla på något, eller någon för den delen. Inte för att jag ville göra det heller, det här har jag bara mig själv att skylla, och fy helvete för det. Jag förstod inte hur jag kunde tro att jag kunde dölja något sådant så länge. Tillslut skulle det komma fram, och jag visste ju konsekvenserna. Varför slutade jag inte innan jag ens började? Ett snedsteg, ett misstag som upprepade sig om och om igen. Jag kommer aldrig få känna hennes varma kropp i min famn igen. Aldrig få höra hennes bubblande skratt, inte heller få se på henne och tänka att hon är min. Vårt sista möte vägrar lämna näthinnan. Hennes rödsprängda ögon, två blötlagda kinder fyllda med tårar och hennes hulkande röst som bad mig att lämna henne ifred. Hon kunde inte ens se mig i ögonen med hennes djupt blå ögon och säga det. Vetskapen om att jag har sårat henne så djupt får hela min kropp att skaka. Vad har jag gjort? Plötsligt känns det som om något brister inuti mig och tårarna börjar rinna.

En misstänksamhet och ett facebookmeddelande var allt som behövdes. Ett tjejnamn jag inte kände igen. Orden gjorde så otroligt ont. De var som knivar skrivna för att pressas rakt in i mitt hjärta, och inte räckte det, de skulle vridas om också. Hennes ord om hur mycket hon ville träffa honom igen trängde sig in i djupaste vrå och spred sin smärta. Han hade en annan, och det var inte en engångsföreteelse. Datumen då meddelande var skickade stannade kvar i huvudet. Alla de dagar då jag hade varit bortrest för att sedan möta honom efter veckor ifrån varandra, de dagar jag hade velat se honom som mest, suktat efter honom med hela kroppen. De nätterna hade han spenderat med en annan tjej. Kanske var det därför han var extra kärleksfull när vi väl möttes.
12 mars, min födelsedag, ett större och dyrare paket än vanligt, först nu förstod jag den djupare innebörden. 5 juni, studenten, en av mitt livs viktigaste dagar. Kunde han inte ens motstå frestelsen då? 10 juli, hemkommen från Grekland med en gyllenbrun bränna, glänsande ögon, ett skinande leende och en kropp som drogs till en lika lycklig pojkvän med öppna armar. Ännu mer falsk. Falsk, falsk och åter falsk. Gråten har övergått till ilska, men smärtan är fortfarande kvar, den är dock annorlunda nu än tidigare. Den är inte lika centrerad på ett specifikt ställe längre, den har mer övergått till en dimma som fyllt min kropp. En tjock dimma fylld med besvikelse, skam och sorg. Skammen kan jag inte ignorera och flera frågor passerar mina tankar, men bara en vägrar att lämna. Var jag inte tillräckligt? Otillräcklighet, något av det värsta jag visste. Var han verkligen tvungen?
Ilskan har dock övertaget i känslospelet. Hur jag än vrider och vänder på situationen, studerar varenda liten rörelse jag gjort eller ord jag sagt de senaste månaderna så kan jag inte förstå. Hur kan man? Hur i helvete kan man göra något sådant här?


Alla de gånger då jag hade legat ovetandes och lycklig bredvid, skrattat åt hans kittlande andedräkt i min nacke. Alla de gånger då han hade skrattat med mig, virat in sina fingrar i mitt utsläppta hår, hela den tiden hade han varit medveten om sina misstag utan att ens röra en min eller anspegla på minsta lilla. Hur är det ens möjligt? Var jag så otroligt kär att jag inte ens kunde märka någonting? Ingen tjejparfym på hans kläder som inte var min? Inget beteende som var annorlunda? Jag hade ingenting på honom. Noll, zero, zip, nada. Ingen jävla ting. Det är väl därför allt det här känns... så fruktansvärt mycket. Jag kunde inte se det komma, det bara kom som en stor våg fylld av chock som sköljde över mig, utan minsta förvarning.

Hans läppar och händer har rört överallt på min kropp, i varenda liten vrå. Alla dessa avtryck som vägrar att lämna min kropp. Kommer de någonsin att försvinna? Jag kan fortfarande känna hans doft på min tröja. En sorgsen värme sprider sig i kroppen. Aldrig kommer jag få ligga i hans famn igen och se in i de mörkgröna ögon jag en regnig höstdag för två år sedan föll pladask för. Inte heller kommer jag få se hans breda vita leende och kyssa hans stora läppar. Alla dessa tankar och smärta avbryts plötsligt när favoritlåten på radion spelas. Tonerna strömmar ut när Melissa Horn sjunger sorgset men harmoniskt: … Jag saknar dig mindre och mindre, jag har glömt dig en vacker dag...
Att glömma kommer jag aldrig att göra, men att smärtan och saknaden försvinner så småningom, det hoppas jag verkligen.

Av Klara Moberg 9A.

klara moberg @ we heart it, följ mig!

dör av skratt.

as always skulle det ju självklart stå i det förra inlägget, damn you autocorrect!