life by Klara.

De säger att på våren blir alla kära, och jag tror dem. Jag tror så starkt på dem att det känns i hela kroppen. För nu vill jag inget annat än att bli kär, efter en höst full av snöslask och grå himmel och en vinter kallare och mörkare än någonsin. Känslorna tycks vara lika djupfrysta som min kropp och än verkar inte klimatet vara redo för att tina upp mig. Nu väntar jag på vårtecknen, för på våren blir alla kära.

Det är måndag eftermiddag och jag möter upp honom på Södermalmstorg innan jag ska åka med bussen hem till Nacka. Han går med händerna i fickorna, försvinner ner med ansiktet i halsduken och tittar osäkert på mig under lugg. Det är i början av mars och snön ligger i drivor längs husfasaderna och han är min bästa vän. �?�Nej men alltså�?� börjar han och ser ner i marken, tar sats och säger �?�jag har insett att jag är så sjukt jävla kär i dig�?�. Mitt blod tycks plötsligt pumpa snabbare genom vener, artärer och kapillärer och hela Södermalms stadsljud verkar ha sänkts. Jag tittar på honom och vet inte vad jag ska säga. 169,5 cm av min fulla kroppslängd darrar. �?��?h�?� får jag ur mig och jag möter hans nervösa blick. Vi svänger upp på Götgatsbacken och jag vet inte vad jag ska svara honom. Mars, räknas det som vår?

Jag kan inte förneka att jag har känslor för honom. �?ven fast de är veliga, otydliga känslor så vet jag att de är där. Ibland får han hela mig rusig i kroppen genom att bara avfyra det där tandkrämsperfekta leendet och när han lägger handen mot mitt ryggslut bultar mitt hjärta så hårt innanför bröstet. Under ett års tid har vi pratat med varandra varje dag och lärt känna varenda liten del av varandra och under ett års tid har han varit min bästa killkompis. �?r det vår fastän det är minusgrader ute och snön ligger kvar på marken?

Jag försöker förklara för honom hur det är. Att jag vissa dagar är säker på mina känslor för honom och jag fyller min dagbok med hans namn och kroppsspråk och saker han sagt, men att jag andra dagar bara tänker på honom som världens bästa vän. Jag ber honom om lite tid. Vi sitter på en bänk vid Medborgarplatsen som enligt honom är den sunkigaste bänken i hela Stockholm och jag dinglar osäkert med benen. Sedan kramas vi hejdå på tunnelbaneperrongen och jag viskar i hans öra att jag verkligen tycker om honom och att han inte ska vara ledsen. �?�Nej�?� säger han, �?�jag är inte ledsen, det känns mycket bättre nu när det är sagt�?�.

Sedan sitter jag på bussen hem och passerar Forum som ligger i ett mörkt dunkel. Himlen är grå och vårjackan är för kall. Nej, det är nog inte vår trots allt. Inte riktigt än. På väg från bussen sparkar jag iskockor framför mig och gnuggar mina stelfrusna handflator mot varandra. När jag kommer hem står mamma utanför huset och skottar bort snö i rabatterna för att kunna påta i trädgården.  Snälla, kan inte våren komma med Snödroppar, värmande sol och uteserveringar?

Snälla, tina upp mitt hjärta bara lite grann?

Snälla, ge mig våren så att jag kan bli kär.

Och så blir det den 22 mars och solen värmer oss så pass att vi inte behöver någon jacka när vi sitter på muren utanför skolan och äter glass. När han skrattar tänker jag att han faktiskt är den finaste killen jag känner. Han håller om mig i skolkorridoren och vårsolen skiner in på oss genom de stora fönstren. Jag tänker att om jag bara släpper lite på mig själv och vågar så skulle jag kunna vara i hans varma famn såhär när som helst.

Jag sitter på bussen på väg från skolan och från honom och någonting inuti mig tycks ha vaknat till liv. Brunt gräs som ser solen för första gången i år svischar förbi utanför fönstret och jag tänker på hans mjuka händer, hans mörka, brummande röst och de där skjortorna knäppta hela vägen upp till halsen. Jag tänker på hur han ser på mig under lockarna som faller ner framför ögonen och hur han aldrig riktigt kan hålla kvar blicken längre än ett par sekunder. Jag tänker på hur det känns när han lägger handen på mitt ryggslut.

Och då vet jag. Jag hör Bofinken och Koltrasten sjunga och jag vet. Jag ser Snödropparna och jag vet.

Jag vet att det är vår och jag vet att jag vill vara med honom.