En krönika om att vara i ett förhållande där åldern inte spelar någon roll - men människorna i samhället man lever i säger att det gör den visst.

För snart ett år sedan träffade jag min stora kärlek för första gången. Det var den 31 december och jag hade vart Au Pair i Miami sedan en månad tillbaks. Jag var påväg till ett nyårsfirande som ägde rum hemma hos en bekant till familjen vars barn jag tog hand om. I en svart klänning, röda läppar och lockigt hår klev jag in i köket där jag välkomnades av kvinnan som bodde där. Jag presenterades för hennes son och hans vänner som är i min ålder. Det var uppdukat med ostar och champagne i mitten av köket på ett stort bord. På ena sidan av bordet stod sonen, hans vänner och jag. På den andra sidan stod föräldrarna och deras bekanta som snart skulle åka vidare för att fira in det nya året.

Jag kunde inte undvika att lägga märke till hur två blå, vackra ögon från andra sidan bordet letade efter mina. När jag gick för att skära upp ost befann de sig plötsligt bredvid mig. Denna man var bestämt besluten om att ta reda på vem jag var innan kvällen skulle ta oss mot skilda håll. Han kändes mystisk, spännande och intressant. Just för att han vågade sig fram till mig, trots att han egentligen inte borde.

Tre kvällar senare övertygade denna man mig om att gå på en date med honom innan han åkte tillbaka till sitt hem i New York. I början var jag skeptisk. Han var ju trots allt vän med föräldrarna till killen jag var medbjuden att fira nyår med. Men jag var ledig från barnen just den kvällen, jag hade inga andra planer och kände knappt någon i denna än så länge främmande stad. Vad hade jag att förlora egentligen? Jag tog på mig ett par klackar och tänkte att det värsta som kunde hända var att han inte var något för mig.

Sex timmar senare blev jag hemkörd från en date som gjorde att hela mitt liv skakades om. Vem var denna man och hur kunde han redan betyda så mycket för mig? Daten var otrolig, den bästa date jag någonsin vart på och antagligen någonsin kommer vara på.

Han hade hyrt en bil som tog oss runt till hans 2 favorit restauranger i Miami. En fördrink på The Catch och middag på Prime 112. Han höll upp dörren, drog ut stolen. Behandlade mig på ett sätt ingen annan kille någonsin gjort. Hans ögon kollade in i mina på ett sätt som tog andan ur mig. Han var en gentleman enda ut i fingertopparna. Han förbluffade mig med sin karismatiska personlighet som kändes för genuin för den värld vi lever i. Jag klickade med denna människa på ett sätt som gav mig gåshud. Jag minns att jag åkte ifrån honom den kvällen i chocktillstånd. Jag kunde liksom inte förstå att han var på riktigt. Han hade redan tagit mig med storm.

Dagen efter träffades vi igen och jag fick bekräftat för mig själv att - jo visst var han på riktigt. Allt kändes bara lite för bra för att vara sant. Vi insåg att vi inte frågat varandra om våran ålder och till bådas förvåning insåg vi att det skilde 22 år mellan oss. 22 år som för mig inte spelade någon roll, just där, just då. För det var fortfarande han. Dagen efter var det dags för honom att åka hem och jag tackade för våra två dagar, tänkte att nu ses vi antagligen inte igen. Två timmar innan hans plan skulle gå fick jag ett sms från honom där det stod att jag skulle gå ner till lobbyn i min byggnad. När jag väl kom ner blev jag bemött av en påse bestående av två små presenter och ett kärleksbrev där han i slutet skrev att han ville att jag skulle komma och hälsa på hemma hos honom i New York.

Tre veckor senare var jag i New York och vi båda insåg väldigt snart att vi inte kunde få nog av varandra. Vi träffades så ofta vi bara kunde. Pratade varje dag. Men det var något som höll mig tillbaka ifrån att våga känna det mitt hjärta längtade så starkt efter att få känna. Han var trots allt 22 hela år äldre än mig. Han hade levt min livstid två gånger om. Vad skulle folk tycka? Vad skulle dom tro? Efter att ha levt i en bubbla på andra sidan jordklotet i 4 månader kom jag hem till min hemstad Göteborg och där sprack bubblan. Rykten som att jag skulle ha vart en eskort till en äldre man hade utvecklats under tiden jag vart borta. Kommentarer som "gold digger" eller "hur går det med 50-åringen då?", var något jag fick höra då jag var ute på stan. Rädslan över vad folk skulle tycka blev helt plötsligt verklig. Det var som att någon tryckte det upp i ansiktet på mig.

Jag blev ledsen. Sårad. Kände mig sviken. Men sedan var jag mest bara arg. Hur kan det vara okej att diskriminera kärlek på grund av en siffra? Kan inte känslan vara lika verklig bara för att man inte är i samma ålder?

Jag tycker det är tråkigt att människor valde att tro att jag var med denna människa på grund av hans pengar, för att få vara i New York, för att få gå på galor - bara för att han var äldre än mig. Om han hade vart 22 istället för 42, hade ni valt att tro att det var äkta kärlek då?

Jag älskar ju denna människan så mycket att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag älskar honom på ett sätt jag inte trodde det gick att älska. Jag hade älskat honom precis lika mycket vare sig han var 22, 32 eller 42, eftersom jag älskar honom för precis den han är. För hur han får mig att skratta när jag egentligen inte vill, hur han får mig att vilja leva så länge och så lyckligt som det bara går, hur han får mig att uppskatta livet och allt runt omkring mig, för hur han bryr sig och för hur hans hjärta är så varmt och fullt av kärlek att det smittar av sig. Och jag älskar honom precis så mycket oavsett någon obetydlig siffra.

För snart ett år sedan träffade jag min stora kärlek för första gången. I september flyttade jag till andra sidan jordklotet för att få vara med honom, bo med honom, för att låta vår kärlek växa. Detta år har vart ett äventyr fyllt av passion, rädsla, mod, risker, svek, vänskap och kärlek. Idag är jag inget annat än tacksam till mig själv över att jag vågade följa mitt hjärta. För vi har trots allt bara ett liv, och visst vore det synd om vi inte vågade vara lyckliga.

 

Inga fler ursäkter. Inga fler halvdana inlägg var tredje dag. Nu kör vi. På riktigt.

Nu kör vi för nu finns ÄNTLIGEN tiden där. Jag har avklarat halva gymnasiet, bara sådär. Om lika lång tid står jag i Hagakyrkan med en studentmössa på huvudet och gråter av både glädje och rädsla. Jag knappt tro mina egna ord. Det känns så overkligt. Så overkligt att lilla jag, Klara, tar studenten. Fyller 18. Blir stor. På bilden ovanför var jag bara 15 år. Jag hade fått mitt hjärta krossat fullkomligt för första gången och jag skulle precis sluta nian och inleda mitt första tonårssommarlov innan gymnasiet. Jag skulle få leva för första gången. Få smaka på livet på riktigt. Idag tittar jag in i de tomma ögonen på den poserande tjejen på bilden och tänker, det där var jag, då. Men inte längre. Gymnasietiden har gjort så mycket med mig, jag har lärt mig så mycket. Om livet. Om vänskap. Om mig själv. Så tack alla runt omkring för det, tack för att ni vägleder mig och gör mig till den människan jag vill bli. Nu jävlar kör vi sista halvan men främst 2014 ut. 

Vet inte riktigt hur jag ska hantera insikten om att jag ska sitta i skolbänken imorgon, utan alla underbara tvåor runt omkring. Jag hoppas VERKLIGEN att gemenskapen är densamma, är så tacksam att jag valde Rudebecks. Världens absolut bästa skola.