Mitt namn är My – Det är mig Marcus Birro

attackerar

Hej Marcus Birro.

Du vet inte vem jag är. Men det är mig du siktar på när du i din senaste krönika skriver om den ”aggressiva avarten av feminister”. Det är mig du ber komma upp ur skyttegraven.

Vet du. Ibland önskar jag att jag kunde gå härifrån. Släppa mina vapen, ta ner den alltför väl inarbetade garden, sluta kämpa för något som ändå inte verkar bli ett dugg bättre, lyfta vänster ben, lyfta höger. Bara gå. Det är smutsigt i det här diket. Luktar illa. Ruttet.  Tänk att kunna gå härifrån. Börja om. Starta ett annat liv. Ett liv som inte gör mig till en av de aggressiva feministiska avarterna.

Jag är väl medveten om bristen på charmighetspoäng. Ingen vill höra om det senaste våldtäktsdomen jag läste på tunnelbanan till skolan, det är inte socialt accepterat att på en dejt småprata om sexuella trakasserier, diskriminering, stressrelaterade kvinnosjukdomar, statistik från BRÅ och SCB om vilka som slår, vilka som våldtar, vilka som har högre lön, chefspositionerna. Du hör ju själv, den här skyttegraven gör mig till en socialt inkapabel varelse.

Så jag önskar jag kunde gå. Knalla iväg. Rusa härifrån. Springa för mitt liv. Men min verklighet ser väldigt annorlunda ut från din. Får jag ge några exempel? Jag vill bara att du ska förstå.

De senaste åren har jag har varit anställd på en ideell förening för våldsutsatta, en tjejjour. Som en av de få anställda vi har haft möjlighet att ha. Varje dag i fyra år pratade jag med tjejer som blivit våldtagna, utnyttjade, trakasserade. Unga tjejer. En del inte ens tonåringar. Har du upplevt det? Jag menar inte att du har läst om det, en artikel i DN här och där eller en självbiografi på semestern. Jag menar, har du upplevt det? Har du pratat med en trettonåring som en timme tidigare blivit våldtagen av sin gymnastiklärare? Har du pratat med en sextonåring som har så mycket ångest att hon inte kan prata utan bara hyperventilerar? Slängde hon luren i örat på dig? Fick du tre veckor senare reda på att hon tog sitt liv? Hon orkade inte mer. Var det första du tänkte att du förstod henne?

Jag började skriva för jag ville förändra världen. En värld utan förtryck. Jag vet, det är naivt, det är pinsamt att skriva det.. Men jag tror du kände likadant när du började skriva. Jag skriver om rasism, om organiserad intolerans och normer om vithet. För en tid sedan kom jag hem till en förstörd ytterdörr. Framför dörren ligger min dörrskylt, mitt namn sönderrivet i bitar. Veckan innan har jag fått, kanske, 500 flygblad, jag räknade inte av förklarliga anledningar, med avsändare Sverigedemokraterna i brevlådan. Nu väntade ett vykort med svenska flaggan på dörrmattan.

Jag frågar en vän med liknande upplevelser om jag borde polisanmäla för jag kunde inte längre avgöra själv om det är allvarligt eller inte. Polisen trodde det var organiserade krafter, samma jag tidigare skrivit kritiskt kring. De frågar vad de kan göra för att känna mig trygg. Jag vet inte. Mh, säger han. Är tyst ett tag. Säger sedan att det bästa kanske vore att inte bo hemma. Han ger mig uppgifter till en kvinnojour som jag låtsas skriva ner.

Jag fick också ett brev med ett datum. Det var datumet jag skulle bli dödad på, med en väl formulerad beskrivning av hur det skulle gå till.

Av polisen får jag rekommendationer. Att inte titta i nyckelhålet när jag hör att det är någon utanför dörren. Om någon står där som vill skada mig vet de var de ska sikta. Jag tänker att om någon vill skjuta mig är det väl bara att sikta genom fönstret men jag säger ingenting till den omtänksamme polismannen i telefonen, utan tackar, lägger på, sover inte hemma den natten.

Förstår du? Jag kan inte gå härifrån för jag har ingenstans att ta vägen. För jag kan inte börja om mitt liv, bli gladare, mindre arg, ledsen, frustrerad för jag har sett hur världen ser ut och jag kan inte blunda hur mycket jag än önskar jag kunde. Ibland känns min feminism som en kronisk sjukdom jag aldrig bad om, som reumatism som värker i lederna. Men har du en gång vaknat som feminist kommer du alltid vara feminist. Det går inte att gå härifrån. Hur illa den här bunkern än luktar.

Jag hatar inte män. Om du har uppfattat det så blir jag ledsen. Men då har du inte läst mina eller andra feministers texter, analyser, forskning och tolkningar. Du ber mig att sluta stirra mig blind på strukturer. Förstår du inte att det är min tröst, mitt framtidshopp? Om sociala konstruktioner som skapar det överrepresenterade mansvåldet finns det möjlighet. Möjlighet till en bättre värld.

Vet du vad en skyttegrav är? En skyttegrav är ”ett manshögt dike med syfte att skydda personal och materiel”. Jag står inte i den här graven för att jag gillar att bråka, för att jag är oförmögen att tänka logiskt, förstå forskning, statistik eller andra former av objektiva analyser av vår samvärld. Jag står här för att skydda. Skydda den där sextonåringen som inte överlevde. Som jag inte lyckades rädda. Jag står kvar. Bredbent.

Men du. Du ställer dig i en anfallsgrav, en löpgrav. Till skillnad från skyttegraven jag står i används löpgravar för att soldater lättare ska komma fram mot fienden. Du anfaller. Det är du som siktar åt helt fel håll. Du siktar ner i diket som försvarar kvinnor och mäns rättigheter.

Vet du vad jag önskar? Att du för några timmar såg vad jag ser. Att du hörde vad jag säger istället för vad du tror jag sa. Då skulle du också kommer ner hit, till det smutsiga, illaluktande skyttegraven. Och du, det är inte bara dåligt. I det här diket har vi alltid varandra.

den här texten skrev jag för lite mindre än ett år sedan och jag väljer att lägga upp den igen då ämnet är PRECIS lika viktigt nu som det var då. detta är ett ämne som både upprör och inspirerar mig. hur mycket jag än kommer vrida och vända på alla frågor som kretsar runt detta ämne så kommer jag nog alltid ha väldigt få svar. 

80 cm runt bysten, 60 cm i midjemått och 90 cm runt höfterna, det är de vanligaste måtten som står skrivna bredvid de poserande supermodellernas portfolio på deras modellagenturers hemsidor idag. 80, 60, 90, ett par nästintill obefintliga och omöjliga siffror kan man tycka. Ett par mått som ett ofantligt antal tjejer strävar efter. Något som får allt fler ungdomstjejer runt om i världen att räkna kalorier och ta ännu fler och hårdare pass på gymmet, något som gör dem nästintill ortorektiska*. All denna hets bara för strävan efter ”drömkroppen” för att sedan få placeras in i ”idealfacket”. Ett fack där tjejer trängs med sitt smala midjemått, deras glapp mellan låren och sina synliga nyckelben. Ett ideal som skapades av modebranschen på 60-talet när Twiggy slog igenom med sin nästintill pojkaktiga och taniga kropp. Detta kroppsideal för modeller är fortfarande otroligt aktuellt idag, nästan 50 år senare. 10 år tidigare visade kvinnor stolt upp sina kurvor, en av dem var Marilyn Monroe, utsedd till en av världens vackraste kvinnor, någonsin. En kvinna stoltare än någon annan över sin kropp och former. 

Allt modeinfluerat domineras idag av pinnsmala tjejer som poserar på långa bambiben med perfekt hy och skinande hår. Vi ser dem överallt, och vi påverkas något otroligt. Och inte ska vi glömma dagen-D för alla tjejer runt om i världen. Den 25 december, dagen då de största skönheterna i världen vandrar ned för podiet likt gudinnor, solbrända och klädda i de mest exklusiva underkläderna. En tid på året då de stolt visar upp sina nästintill ”perfekta” avklädda kroppar för hela världens befolkning. Vältränade, vackra och fullkomligt  ögonbländande. Självklart talar jag om den årliga Victoria’s Secret Fashionshow. En enda föreställning, ett få par timmar som får oss tjejer att börja träna ännu mer, äta ännu nyttigare och tänka ännu mer på vår kost. Men vem gör vi allt det här för egentligen? Och varför gör vi det? Gör vi det för bekräftelse? Eller för att vi är rädda att för att stå ut i mängden? För mig är det en blandning av de frågor jag nyss ställde. Jag tror att vi gör det för att visa att vi är kapabla till att göra det, och vi gör det för att vi har inbillat oss att det är så vi ska se ut. Bilder på smala och vältränade tjejer cirkulerar på internet likt virus, de finns precis överallt, och det är i mängder. Det är väl rätt uppenbart att det är så man ska se ut? Det är ju det enda som visas. Eller?

Jag har absolut ingenting emot Victoria’s Secret, snarare tvärtom. För mig är underklädesjätten och dess modeller ”bra” propaganda. Åtminstone till en viss del. Dessa tjejer svälter sig inte utan tränar sig till sina slanka ben, platta mage och trimmade armar. Något som jag tycker att de resterande i modebranschen borde snappa upp. Att man uppmuntrar vältränade och friska kroppar istället för de undernärda och nästintill skelettliknande som de envisas med att endast visa på catwalken idag.

Sedan så får inte glömma bort de personer som är naturligt smala, några som vi anser ha ”drömkroppen”. De personer som faktiskt vill ha kurvor mer än något annat. 

Vi ser alla olika ut och vi alla har olika fysiska förutsättningar. Utifrån detta borde vi skapa en hälsosam värld, utan enorma kriterier på hur man SKA se ut. Hur man vill och ser ut borde enbart bero på individen, inte någon modereklam som påverkat en. Idealet borde inte skapas av andra, högre uppsatta människor, människor med en otrolig makt och påverkan. Vi borde istället fokusera på att göra allt för att förhindra att allt fler unga själar stupar i anorexia, en sjukdom som blir allt vanligare bland ungdomstjejer. En sjukdom som kryper sig allt längre ned i åldrarna och berövar barndomar. För en friare och sundare kropp, utan alla dess kriterier och hets.

Av Klara Moberg 9a.

*Ortorexi betecknar en fixering vid en "hälsosam" livsstil, präglad av tex överdriven träning och nyttigt ätande. Ortorexi har likheter med och överlappar till viss del med ätstörningarna, framför allt Anorexia nervosa, men är mera att betrakta som ett överdrivet uttryck för rådande samhälleliga trender och värderingar. En ortorektikers mål är att vara den ultimata hälsosamma människan. ”När det sunda går till överdrift”