Jag är inbjuden till ett modehus för att hålla föredrag för deras ledningsgrupp. Om män och manlighet. Företaget har brottats i årtionden med att försöka få män att bli mer modeintresserade och handla mer kläder.

-Vi har inte knäckt koden, vi måste förstå män bättre, säger den kvinnliga HR-chefen som anlitat mig och stressat tittar på klockan.

-Jag har min egen lilla metodik för att skapa insikt, börjar jag. Hon lägger en hand på min arm och stoppar mig.

-Jag har fullt förtroende för dig Anders men jag måste springa till ett annat möte, säger hon och backar in i hissen.

Två veckor senare står jag i ett konferensrum med en befriande jämn könsfördelning.

-I grund och botten är det här ett marknadsföringsproblem säger jag och tittar ut över de välklädda männen och kvinnorna runt det blanka valnötsbordet. Jag visar min första powerpointbild av en håglös man som står och stirrar på sig själv i badrumsspegeln.

-Och nyckeln handlar om identifikation. Män vill kunna relatera till modereklam, visualisera kläderna på sig själva. 

Människorna runt bordet nickar instämmande, fyller på Ramlösa i sina glas, antecknar.

-Men inga män över 30 vill se män i sin egen ålder på bild, fortsätter jag och bläddrar fram bilden av Tommy från Pippi Långstrump.

-Män vill se en bättre version av sig själva. De vill se 12-åringar.

-12-åringar? säger marknadschefen och skrattar lite nervöst mot sina kollegor.

-Ja, max upp till 17 år. Män tycker om att titta på unga pojkar, det är vetenskapligt bevisat. Äldre män relaterar till unga, beniga pojkar eftersom alla män tycker om att påminnas om och idealisera sina förlorade barnkroppar. Som spröda porslinsdockor, säger jag poetiskt rakt ut i luften.

Människorna runt bordet börjar att skruva oroligt på sig och utbyta blickar, så jag höjer min röst ett par decibel och tar kommandot över mitt insiktsarbete igen.

-Sen är det ju allmänt känt att kläderna ser bättre ut på en 12-åring. Och jag pratar inte om småfläskiga snorungar med en arm i chipspåsen och den andra runt spelkonsolen här. Jag pratar om pinnsmala pojkar med klädsamma ätstörningar, missbruk, självskadebeteenden eller något annat som ger den där desperata looken som fotografer som Terry Richardson kan extrapolera till high fashion.

-Det här var det dummaste jag hört, säger plötsligt den manlige VD’n och reser sig upp. Han är flammande röd i ansiktet och nästan skriker åt mig. 

-Porsche säljer väl inte bilar med BARN i bild? Och teknikföretag låter väl inte BARN vara modeller för en ny PC eller en ny TV? Du målar ju upp något som kommer få oss att framstå som rena rama pedofilnätverket. Hur fan skulle det se ut om vår kollektion för män marknadsfördes med BARN, sjuka barn till och med?

-Ja, säger jag och startar ett bildspel med deras egna bilder från höstens kollektion för kvinnor. Hur skulle det se ut?

Tystnaden i rummet är så sublim att den borde kunna spelas in och sparas för eftervärlden.

antagligen så kommer jag få väldigt blandad respons på det här inlägget. vissa kommer tycka att jag är extremt bekräftelsesökande, andra ser det som vilken annan "fitspobild" som helst och andra bryr sig inte riktigt. detta är nästan första gången jag blir såhär personlig på bloggen så jag vet inte riktigt vad för kommenterar som kommer trilla in.

hur som helst så börjar jag det här inlägget med att säga att jag INTE kräver bekräftelse genom bilden. den är endast till för att visa er att det faktiskt är möjligt att nå sina mål, även fast dom verkade vara orimliga till en början. sedan så säger jag inte heller att jag var tjock, för det var jag inte, på något sätt.

först och främst vill jag säga att den första bilden är tagen i augusti 2013 efter en sommar fylld med det goda livet, det hade varit mycket glass på bryggan, festligheter och unnandes. tänkte dock inte så mycket på det då, man var brun, jag skulle börja gymnasiet och livet var relativt enkelt. den andra bilden, tagen i oktober 2013, nådde jag en gräns. mådde inte speciellt bra och tryckte i mig dåliga saker dagligen. märkte inte att kardemummaskorpor faktiskt smakade sött, åt godis två gånger i veckan och blev besviken så fort jag såg mig själv i spegeln, jag kände inte igen mig själv. här kom vändningen.  i början av november ändrade jag mina matvanor totalt, började äta knäckebröd dagligen, slutade att dricka läsk flera gånger i veckan, avstod från lösgodis och bestämde mig för att unna mig gott på helgen, jag började även att spela landhockey som ledde till en förbättrad kondition, ångrar inte det valet för en sekund. jag må ha lite fritid iom landhockeyn, men det gör mig så jävla lycklig. och det var just det som allt handlade om, att göra något som jag älskar, bestämma mig och göra något.

jag kommer aldrig säga att jag var tjock eller stor och att jag var tvungen att ändra matvanor, jag ville det bara. jag ville nå mina mål som jag hade satt upp för mig själv, ville må bra och vara stolt över mig själv. jag insåg att sallad faktiskt var riktigt gott och att jag mådde rejält mycket bättre när jag avstod från bröd, pasta och potatis i enorma mängder, just av den anledningen att jag inte fick ont i magen, blev uppsvälld eller illamående, inte för att det var kolhydrater för sånt tjaffs hatar jag.

på den näst sista bilden, tagen i december 2013 insåg jag inte bara att jag hade börjat må otroligt mycket bättre, jag var stolt också. stolt över vad jag åstadkommit och jag älskade träning mer än någonsin. jag älskade känslan efter varenda träningspass, svetten som rann och skillnaden som den skapat. den sista bilden är tagen idag, och jag är lyckligare än någonsin. äter mer än vad jag nånsin gjort, skillnaden är att det är bra och nyttig mat, jag orkar springa längre än vad jag kunnat tänka mig och jag känner mig starkare än någonsin. allt detta pga att jag för en gång skull bestämde mig för att göra en skillnad. jag nådde min mål och jag är så jävla tacksam för vad den här bestämmelsen har gjort. jag har aldrig pressat mig såhär mycket någonsin, och det är så otroligt fräckt vad kroppen kan åstadkomma, den är verkligen fantastisk på alla sätt.

jag har inte gjort det här för någon annans skull, endast MIN skull och MIN vinning. jag vill kunna inspirera de som vill göra en förändring eller bara ha träningsmotivation. men kära läsare, ni måste komma ihåg att det handlar om att göra det för DIN egen skull, absolut ingen annans. jag älskar choklad, chips, kakor och hamburgare är bland det bästa jag vet. sluta inte ät, sluta inte unna dig. sätt upp ett mål och gör allt du kan och orkar för att klara det, men glöm inte av att leva. för att leva är det absolut viktigaste. du har bara ett liv så gör det absolut bästa av det. det handlar om att du ska vara lycklig.

over and out,

K.