life by Klara.

för ett år sedan fick jag mitt hjärta krossat för första gången. jag blev sådär otroligt kär. inte kär på något bra sätt, utan på ett sådant sätt där man är arg och ledsen samtidigt som man är glad och rusig, hur det nu går ihop vet jag inte riktigt, men så var och kändes det. mest av allt ville jag vara med honom, och när han ringde på kvällarna kände jag mig, precis som han antagligen ville , som den mest speciella flickan i världen. samtalen övergick från minuter till timmar och tillslut låg jag där i soluppgången klarvaken med en telefon mot örat och ett hjärta som bultade så hårt i bröstkorgen att det kändes som att revbenen skulle knäckas. juni blev till juli för att sedan övergå till augusti , och det var då det hände. jag bara låg och stirrade på telefonskärmen, väntade på att han skulle ringa och förklara. hur mycket jag än hoppades och ville så var det inte hans namn som dök upp på skärmen när telefonen ringde. månaderna gick och sommar blev till höst. ibland fick jag ett "hej" från honom på facebook, varje gång han skrev började mitt hjärta beatboxa något ofantligt. hjärtslagen blev osammanhängande och tårarna ville inget annat än att tränga sig igenom, och det sved. det sved något otroligt, både från ett läkande hjärta som blev uppslitet igen och tårarna som kämpade förgäves för att kunna tränga sig förbi. varje gång jag fick ett "hej", såg jag att han skrev något mer, något som sedan suddades ut igen och aldrig skickades. frustrationen var total. höst blev till vinter. vi det här laget hade vi setts två gånger. två gånger som var så chockerande. chockerande att han dykt upp just där vid det tillfället, och chockerande att jag fortfarande kände som jag gjorde. en vinternatt över skype fick jag tillslut min förklaring. en förklaring som avslutades med meningen "jag ringer dig imorgon." trots att jag visste att han inte skulle ringa, så kunde jag inte förmå mig själv att ignorera den känslan jag hade i kroppen och det gnutta hopp som fanns. trots all den smärta han hade orsakat mig, var det något med honom som gjorde att det inte spelade någon roll hur han hade behandlat mig, för det fanns alltid något som gjorde att jag kom tillbaks, något som jag inte kunde kontrollera. brytpunkten kom i februari. jakob fanns helt plötsligt i mitt liv och det förflutna var inte relevant längre. tillslut bröts allting, han fanns inte längre i min vänlista på facebook och var nästan utsuddad i mitt liv. och det bästa av allt, han spelade ingen roll längre. jag hade hittat någon som fick mig att glömma allt för en stund, någon som gav mig så otroligt mycket glädje och kärlek.

 

och nu står jag här ett år senare , ett år fyllt av ånger, svek, tårar, kärlek,bekännelse och starkhet. jag står tillsammans med personer som älskar mig, ett förhållande på sex månader som är bland det bästa som hänt mig och ett liv som jag älskar och lever. jag tror på att allt händer av en anledning, trots att det har tagit på krafterna och gjort så ont, så har det varit lärorikt. och det här med starkhet är nog något av det tydligaste som har visat sig. för starkare efter det här året, det har jag verkligen blivit. för ni vet väl vad man säger?  "the heart is a muscle , and what do muscles do when they're torn? they grow back stronger." med den meningen avslutar jag det här inlägget, ett inlägg fullproppat med känslor. och för er som befinner er i den situationen jag befann mig i, det blir bättre med tiden, det lovar jag er.