life by Klara.

En sorg.

Förekommer det att muskler går sönder? Att de gör så fruktansvärt ont att de till slut inte existerar längre? Det finns inga tårar längre, de tog slut för längesedan. Det enda som påminner mig om att de en gång fanns där är det ständiga svidandet av saltet i ögonvrån. Min kropp är tom. Ett enda tecken på att jag fortfarande lever är mitt krampande hjärta. En muskel som snart förtvinar. Jag vet inte hur lång tid som har passerat. Tidsuppfattningen är försvunnen. Kanske är det minuter, kanske timmar. Ingenting betyder någonting längre. Ingenting alls. Min kropp är svag, svagare än någonsin. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde han? Hur? Jag sluter mina ögon, ett försök till att få smärtan att försvinna. ”Jag vill inte leva längre. Låt detta ta slut, snälla.”, mumlar jag och spänner hela kroppen. Som en desperat gest för att vakna ur en mardröm.

-Fan.
Var allt jag kunde få fram. Chocken började infinna sig. Det var slut. Allt som vi har haft i alla dessa månader är över. All den kärlek vi delade, den är borta, putsväck. Och allt var mitt fel. Mitt fel, ingen annans. Jag kunde inte ens skylla på något, eller någon för den delen. Inte för att jag ville göra det heller, det här har jag bara mig själv att skylla, och fy helvete för det. Jag förstod inte hur jag kunde tro att jag kunde dölja något sådant så länge. Tillslut skulle det komma fram, och jag visste ju konsekvenserna. Varför slutade jag inte innan jag ens började? Ett snedsteg, ett misstag som upprepade sig om och om igen. Jag kommer aldrig få känna hennes varma kropp i min famn igen. Aldrig få höra hennes bubblande skratt, inte heller få se på henne och tänka att hon är min. Vårt sista möte vägrar lämna näthinnan. Hennes rödsprängda ögon, två blötlagda kinder fyllda med tårar och hennes hulkande röst som bad mig att lämna henne ifred. Hon kunde inte ens se mig i ögonen med hennes djupt blå ögon och säga det. Vetskapen om att jag har sårat henne så djupt får hela min kropp att skaka. Vad har jag gjort? Plötsligt känns det som om något brister inuti mig och tårarna börjar rinna.

En misstänksamhet och ett facebookmeddelande var allt som behövdes. Ett tjejnamn jag inte kände igen. Orden gjorde så otroligt ont. De var som knivar skrivna för att pressas rakt in i mitt hjärta, och inte räckte det, de skulle vridas om också. Hennes ord om hur mycket hon ville träffa honom igen trängde sig in i djupaste vrå och spred sin smärta. Han hade en annan, och det var inte en engångsföreteelse. Datumen då meddelande var skickade stannade kvar i huvudet. Alla de dagar då jag hade varit bortrest för att sedan möta honom efter veckor ifrån varandra, de dagar jag hade velat se honom som mest, suktat efter honom med hela kroppen. De nätterna hade han spenderat med en annan tjej. Kanske var det därför han var extra kärleksfull när vi väl möttes.
12 mars, min födelsedag, ett större och dyrare paket än vanligt, först nu förstod jag den djupare innebörden. 5 juni, studenten, en av mitt livs viktigaste dagar. Kunde han inte ens motstå frestelsen då? 10 juli, hemkommen från Grekland med en gyllenbrun bränna, glänsande ögon, ett skinande leende och en kropp som drogs till en lika lycklig pojkvän med öppna armar. Ännu mer falsk. Falsk, falsk och åter falsk. Gråten har övergått till ilska, men smärtan är fortfarande kvar, den är dock annorlunda nu än tidigare. Den är inte lika centrerad på ett specifikt ställe längre, den har mer övergått till en dimma som fyllt min kropp. En tjock dimma fylld med besvikelse, skam och sorg. Skammen kan jag inte ignorera och flera frågor passerar mina tankar, men bara en vägrar att lämna. Var jag inte tillräckligt? Otillräcklighet, något av det värsta jag visste. Var han verkligen tvungen?
Ilskan har dock övertaget i känslospelet. Hur jag än vrider och vänder på situationen, studerar varenda liten rörelse jag gjort eller ord jag sagt de senaste månaderna så kan jag inte förstå. Hur kan man? Hur i helvete kan man göra något sådant här?


Alla de gånger då jag hade legat ovetandes och lycklig bredvid, skrattat åt hans kittlande andedräkt i min nacke. Alla de gånger då han hade skrattat med mig, virat in sina fingrar i mitt utsläppta hår, hela den tiden hade han varit medveten om sina misstag utan att ens röra en min eller anspegla på minsta lilla. Hur är det ens möjligt? Var jag så otroligt kär att jag inte ens kunde märka någonting? Ingen tjejparfym på hans kläder som inte var min? Inget beteende som var annorlunda? Jag hade ingenting på honom. Noll, zero, zip, nada. Ingen jävla ting. Det är väl därför allt det här känns... så fruktansvärt mycket. Jag kunde inte se det komma, det bara kom som en stor våg fylld av chock som sköljde över mig, utan minsta förvarning.

Hans läppar och händer har rört överallt på min kropp, i varenda liten vrå. Alla dessa avtryck som vägrar att lämna min kropp. Kommer de någonsin att försvinna? Jag kan fortfarande känna hans doft på min tröja. En sorgsen värme sprider sig i kroppen. Aldrig kommer jag få ligga i hans famn igen och se in i de mörkgröna ögon jag en regnig höstdag för två år sedan föll pladask för. Inte heller kommer jag få se hans breda vita leende och kyssa hans stora läppar. Alla dessa tankar och smärta avbryts plötsligt när favoritlåten på radion spelas. Tonerna strömmar ut när Melissa Horn sjunger sorgset men harmoniskt: … Jag saknar dig mindre och mindre, jag har glömt dig en vacker dag...
Att glömma kommer jag aldrig att göra, men att smärtan och saknaden försvinner så småningom, det hoppas jag verkligen.

Av Klara Moberg 9A.