life by Klara.

från http://hanapee.com/blog/2012/11/04/knotiga-knan-i-vita-strumpbyzor/#respond

Min gode vän Yrsa skrev om bilden ovan för ett tag sen och menade att det finns jävligt mycket som smakar godare än hur det känns att vara smal. Jag är beredd att hålla med. Det här citatet har jag sett dyka upp på diverse tumblrbloggar och varje gång vill jag spy. Inte för att bli *skinny*, men för att det är så jävla proanorexia romantiskt. Jag hatar Kate Moss för att hon statementat detta, men det jag hatar mer är hela modell- och modebranchen som fått henne att tänka så här.

Och att hela västvärldens smalideal de senaste åren smittat av sig även på hela den här hipster-tumblrblogg-världen står nu klart. Allt annat vore kanske konstigt? Men någonstans hade jag väl ändå hoppats att de tumblr-bloggar som är fyllda med bildcitat om att ”love yourself” och textrader från Morrisey kanske också någonstans skulle reflektera över smalhetsen de bidrar till i större utsträckning.

För det är  i den här tumblrblogg-världen som så många unga tjejer idag identifierar sig i, kopierar inspirationsbilder ifrån, och skapar en slags drömvärld i sina inspirationsmappar såväl i datan som i pinterest, eller i sin egen tumblrblogg för den delen.

Jag vet ju hur det funkar, jag gör samma sak själv. Men jag är så olidligt trött på att matas med det här bilderna nu. Trött på självdestruktiviteten i viljan att uppnå det bilderna visar.

Bilder med smala knotiga knän som i vita strumpxyor gungar i nån gunga i ett hipsterfilter och snygga skor. Det är knotiga ryggar med utåtstående ryggrader där den långa fiskbensflätan snirklar sig nedför den uppenbart sjuka ryggen. Det är utåtstående nyckelben och höftknölar i vackert ljus. Och för inte tala om alla dessa nakna utstickande revben mot en vitbäddad säng.

Under bilderna står det sedan tydligt ”38902″ like’s som ett bevis på hur bilden lyckats förmedla något vackert och bra – något vi ska GILLA. Bilderna rebloggas, reprintas och sparas som ett sätt att sprida ordet om smalhetens vackerhet.

Jag skulle hyckla om jag sa hur jag vet hur det är att känna sig tjock, men jag vet hur det är att hata sin kropp och känna att den inte duger på flera sätt. Spinkigheten har visserligen alltid varit på ”min sida”, men också alltid varit just mitt problem. Det är det faktum att jag är smal som fått (och får) mig att må dåligt, undvika vissa kläder och många situationer. Ligga på vissa sätt på stranden eller inte ens gå till stranden. Och svettas i långkalsonger på sommarn.

Och så ser jag det här bilderna, alla likes, citatet ovan och känner bara; nä hörrni. Är det hur mycket vårt skelett, fettceller, organ, skinn och muskler väger som vi ska fokusera på under det här lilla livet vi har? Var det därför vi sattes till jorden? Nä, det är väl att tro för dåligt om oss själva va.