LOTTIES FULLTRÄFF
Bloggar är överlag en ytlig plats. Vi skriver hur kul vi hade i helgen, hur bra våra familjer är, hur mycket vänner vi har, "40 days until SAINT TROPEZ med bästis", "Woho, idag fick jag min åttonde BALENCIAGAväska för i år....", vi skryter och lägger upp bilder som vi inte ser ut som oss själva på. Vi försöker framställas som bäst. Hela tiden. Det förnekar jag inte. Tar man en nål och spräcker den här perfekta bubblan, rinner det ut MASSA skit som har dolts och aldrig tagits upp!
Jag kan erkänna att det inte är ofta jag har en sådär kabaaamm-rolig helg som jag kommer ihåg ett år senare, att jag ofta bidrar till dålig stämning hemma, jag blir sviken av vänner jag trodde att jag kunde lita på allt för ofta... Jag är livrädd när jag går hem själv på kvällarna, jag jämför mig med nästan alla i min omgivning och jag har alldeles för många komplex. När jag ska ta en bild till bloggen kan jag sitta hur länge som helst tills jag hittar vinkeln då benen ser smalare ut, näsan mindre och brösten större. vilket trassel.
Jag kan bli ledsen för att X är omtyckt av alla, verkar klicka med vem fan som helst, har en humor alla älskar och så kommer jag på mig själv sittandes tyst och tråkig. Jag kan bli ledsen när jag hånglar med en kille som nästa helg hånglar med en annan. Jag kan känna mig OTROLIGT o-speciell och meningslös. Jag kan bli så förbannat less på allt och inte se någon mening med livet. Men så är det. När man har varit där uppe för länge så dippar man ner i sämre tider. Det vi gör på bloggarna är bara att aldrig lyfta fram de dåliga dagarna. Vi sätter bara en guldram på våra bra dagar och re-postar dom även när vi mår som sämst.
Jag vet att jag borde umgås mer med min familj, inte bara sitta på mitt rum och hälsa snällt när vi passerar varandra i köket. Så fort jag är ledig tränar jag, går på stan, är med kompisar, tar promenader, bloggar.. På helgerna får jag komma hem sent på nätterna då dom ligger uppe vakna och väntar på att dörren ska smällas igen. Jag vet precis som dom att dom är mina föräldrar och att jag älskar dom mest av allt, innerst inne. Jag borde stanna hemma mer än jag gör och spendera mer tid med dom framför en bra film fast det låter trist när X ska ha fest.
Jag prioriterar alltid fel saker. Min magkänsla har fel. Den enda killen som någonsin betytt något för mig miste jag på grund av min magkänsla. Jag tänker för lite och agerar för fort och sen är det försent. Såklart. paff.
Jag saknar att ha mitt stora gamla gäng att vända mig till, när som helst. Att alltid ha spikat helghäng med människor som på ett sätt var som ens andra familj. Vi hade våra egna saker för oss på fritiden och brydde oss inte om vad resten av stockholms ungdomar gjorde, som man gör nu. Nu skickar man smset "vad händer ikväll?" till alldeles för många varje helg. Pinsamt många, och Vad spelar det för roll egentligen? Vad X som jag knappt känner ska göra ikväll?
Jag saknar att ha ett äkta gäng framför mig på fredagar som jag vet att jag har där till 100%. Med det lärde vi oss att inte ta folk för givet. Jag och Mikaela som går igenom i princip allt tillsammans.
Men jag ska inte klaga. Jag har pms, och när jag har pms är jag som längst ner i min dipp.
