TANKAR OM TRÄNING
I morse var jag på en pressfrukost för Nike, som jag bloggade om tidigare. Jag bevakar med ett nyfiket och samtidigt kritiskt öga träningsvärlden. Vad är det för värld egentligen? Hur går det med människor som slukas upp i den och får man vara med även om det bara är lite grann?
Finns det ett lagom kring träning och i sådana fall - hur många lyckas hålla den balansen?
I samband med hela hälsotrenden som har slagit, har det i ännu större utsträckning än tidigare hänt saker hos unga tjejer (den målgrupp jag främst analyserar och känner mig som en del av). Deras beteende och syn på träning har förändrats. Eller har unga tjejer alltid varit såhär uppslukade kring hälsa och träning?
På frukosten i morse var vi cirka 30 stycken tjejer som fick frågan om vi tränade mer än två gånger i veckan. 29 stycken räckte upp handen.
Skammen som slår i ansiktet i den sekunden är ofrånkomlig. Herregud, jag är sämst. Det är det enda jag tänker. Jag råkar slänga ur mig ett "Oj, Gud" högt och alla ansikten vänds oförstående åt mitt håll. Någon frågar "Vadå, tränar du inte mer än två gånger i veckan?" med ett upphöjt ögonbryn.
Jag svarar skamset "Nej, eller, jag tränar två gånger i veckan men mer hinner jag inte, ni vet - mycket på jobbet och så, hehe".
Sanningen är att jag tränar en gång i veckan, ibland två, och varken vill eller hinner mer. Och att min träning går ut på att stretcha på en matta, inte göra 300 squats på fem minuter.
Jag sätter inte upp bilder på Victoria's Secret-modeller på kylen för att pusha mig själv till gymmet och jag gråter inte efter att jag slängt i mig några bitar godis. Men jag lyckas heller inte gå till gymmet och tycka det är SÅ ROLIGT ett par gånger i veckan - den där naturligt hälsosamma typen man önskar att man var själv.
Jag känner mig plötsligt väldigt otillräcklig i det här. Jag är inte mer än kvinna och därför måste jag också få erkänna att jag även känner mig tjock och ful. Jag tränar inte. När de andra pratar om hur skönt det är att svettas på gymmet berättar jag om hur gott kött jag åt och vilket pangvin jag drack. När andra äter en frukt unnar jag mig lite lösgodis till eftermiddagskaffet. När alla andra passar på att träna en sväng på gymmet över lunchen, passar jag på att skriva ett blogginlägg.
Och plötsligt får jag dåligt samvete över det. Över att bara träna en till två gånger i veckan, att dricka vin till maten ibland, att jag äter en bit choklad om dagen, att jag äter bröd till frukost, sallad till lunch men sedan gärna unnar mig en god pasta med min man till middag. Jag känner efter i min kropp och inser att den är mycket svagare än de andras och jag skäms över att jag får sån otrolig träningsvärk efter en halvtimmes träning. Jag sitter runt ett frukostbord, jag är sämst, och jag tänker för första gången i mitt liv att det är allt eller inget. Lagom finns inte. Jag får skärpa till mig, tänka om min kost och köpa gymkort på studs.
Det är första gången sen tonåren som jag slukas upp av det här helt. Jag har alltid lyckats stå emot de där känslorna för jag vill inte bli en sådan som låter dessa tankar ta upp tiden helt. Tankarna om att man aldrig är tillräcklig. Men idag släpps de fria i min kropp och samtidigt som de gör det tänker en rationell sida i min saker också. En del av mig ifrågasätter - är de andra 29 personerna runt det här bordet lyckligare än mig? Kommer de leva längre än mig för att de tränar mer? i sådana fall, kommer deras tid på jorden att vara lika eller mer lycklig än min? Kommer de som undviker bröd även slippa sjukdomar?
Vem lever det bästa livet - den som tvingar sig själv till ett hälsosamt leverne med de uppoffringar som krävs eller den som njuter av livets goda?
Det är lagom jag vill åt. Det är den balansen jag försöker eftersträva. Att röra på sig för att få ha en välmående kropp, men aldrig behöva tänka "nej, jag borde inte" över ett gott bröd till frukosten. Jag vill inte ligga på en soffa hela mitt liv och inte heller få ångest varje gång jag lägger mig i en eftersom jag borde stå på gymmet istället.
Hur många klarar av att hålla sig till lagom?
Jag känner mig ful och dålig, men samtidigt ifrågasätter jag om det inte har gått för långt. En del av mig känner att jag måste skärpa till mig och komma ikapp, medan en annan del undrar om det inte är okej att röra på sig så mycket man vill och känner för?
Hela tiden försöker jag tvinga mina egna tankar tillbaka till grunden jag själv har valt att ha; Michaela, rör på dig när du vill och känner för det. Du behöver inte göra det om du verkligen inte vill, men glöm inte heller att lyssna på din kropp. Ibland ber den om att få röra på sig. Ge den då det den vill ha. Ät nutella till frukost om din själ skriker efter det, men när din kropp är tung kan det vara bra att dricka en smoothie istället. Lyssna på din insida. När du tittar på din pojkvän och får ett kärleksanfall i hela kroppen, dela på en flaska bubbel med honom för att fira den kärleken. Även om det är tisdag. Ät sallad till middag en lördag om du är sugen på det. Spring en söndagsmorgon om andan faller in och gå ut en onsdagskväll om du känner för det. Lyssna på insidan.
fyfan vad bra skrivet. mitt i prick.
